enlyckligidiot

På söndagen går ni långt, långt bort och längre bort dit gatstenen tar slut
Ni hör klockorna från kyrkan, luften kall och snön som ligger djup
In genom gallergrinden till den igenvuxna, kyrkogården
Din pappa sover under stenarna, han kommer aldrig nånsin levande därifrån
Ni går som två akrobater, från en cirkus, trettio meter ovan jord
Som solkatter i fönstret, ni två behöver inga ord
Och du vet att hon är hos dej, och du räknar ditt hjärtas slag
Och du får hennes glaspärlekyss, ja den gör dej så hopplöst svag
Och du lovar henne allt, du aldrig kan hålla,
och du älskar henne ända till september





Det har hänt mycket märkliga saker i mitt liv. Men ett telefonsamtal i fredags slog det mesta.
Kan tyvärr inte berätta om det. Men jag kommer leva på den lyckan länge länge länge!

Det är långt ifrån färdigt men här kommer lite bilder från lägenheten. Till helgen skall det fixas och donas massor!